Jag kände hela dagen att någonting var fel. Ingenting hade skrivits på facebook i ditt namn. Sedan såg jag alla meddelandena på din logg.. Känslan blev ett faktum; du var borta föralltid. Aldrig någonsin har jag känt en sådan tomhet, aldrig i hela mitt 20åriga liv. Min bästa vän, min enda riktiga vän... Borta... Föralltid.. Det känns så sjukt att du av alla människor skulle försvinna. Det är din begravning av alla människors jag kommer gå på som min tredje i mitt liv.

Alla minnen spelas upp som en film i mitt huvud. Sista gången jag såg dig var på midsommarafton. Det är ett halvår sen... 6 månader! Även om jag inte sett dig på evigheter, så är jag glad att vi fick den sista helgen ihop. En helg fylld av galenskaper, värme och en väldans massa alkohol. Har massa bilder i min kamera som jag tänkt lägga upp. Men det blir aldrig av... Du vet hur värdelös jag är på det där. Sålänge dom inte finns i mobilen så tar det en evighet innan dom kommer upp.. Men, innan jag åker hem igen ska jag lägga upp dom. Jag LOVAR!

Vi som skulle fira nyår ihop? Den dagen är imorgon, och inte kommer den firas med dig... Nej, jag firar istället mitt nyår genom att jobba. Känns som att jag inte gör nått annat än att jobba. Det är iofs medvetet, för det är enda gången jag inte mår dåligt. När jag jobbar kan jag le, skratta lite grann.. Lägga livet åt sidan för ett par timmar, och bara koncentrera mig på vad jag måste göra.

Men såfort jag kommer hem är allt lika illa igen. Jag trodde det skulle bli bättre med tiden, men istället går det åt andra hållet. Det blir bara värre och värre för varje dag som går, det gör ondare och ondare för varje dag som går. Jag gråter inte längre, jag har ingen vätska kvar i kroppen. Men på insidan gråter jag hysteriskt.. Herregud va jag gråter..

Min älskade Karin, jag saknar dig så mkt! Snälla du, kom tillbaka! Vi har inte ens börjat leva än, och en livstid utan dig känns så jävla värdelöst.... Åh gumman, jag älskar dig ♥